24 TIMMAR IFRÅN MIN FAMILJ JAG INTE VILL UPPLEVA IGEN

I torsdags åkte jag in till akuten för en extrem huvudvärk. En pulserande, tryckande värk på helt ny nivå som sätter sig på vänster sida av huvudet varje natt senaste 10 dagarna. Jag är raka motsatsen till hypokondriker och drar mig helst och länge för att ringa läkare. ”Äh, jag har säkert sovit för lite, druckit för lite… Det går över

Alex övertalar mig. Läkaren i luren är oroad och ber mig därför komma in så snart jag kan. Automatisk skickas jag till Gynakuten då det där man börjar utredningen så tätt inpå en förlossning. Man tar prover, kollar mina värden och ser att såret snittet som det ska. Det gör det, inga tydliga kopplingar till alla risker som ligger i korrelation med förlossning eller kejsarsnitt än så länge. Men man upptäcker en urinvägsinfektion som jag själv inte hunnit känna av. Troligen bakterier som kom i och med katetern jag haft i under operation.

Vidare förklarar det inte min huvudvärk och jag blir skickad till Akuten på Neurologiska för att kolla huvudet. Ytterligare prover tas och läkarna konstaterar att man vill röntga mig. Kön till röntgen va lång och man tyckte att jag kunde åka hem för kvällen och komma tillbaka dagen där på. Då får jag en ny attack och den värre än någonsin. Blodtrycket är högt, jag får morfin och värktabletter som inte hjälper. Nu kommer paniken.

Ligger på en säng i korridoren och det känns som huvudet ska sprängas. Trycket bakom ögat, örat pulserar. Jag hör mig själv gny och yra samtidigt som man tar nya prover och genast bestämmer att man inte kan skicka hem mig. Vid midnatt blir jag inlagd på ett rum för övervakning på Neurologiska. Slangar i armen och en dödsångest som sköljer över mig. Att inte få träffa min familj och inte vara nära Ralph gör ont. Tanken att det kan vara något allvarligt dränker mig. Jag ska inte vara på den här avdelningen. En sjuksyster gör allt hon kan för att Alex å Ralph ska få komma, men pga Corona så får dem inte det…

Jag gråter så mycket att jag tillslut somnar av utmattning. Får mer smärtstillande men inget hjälper. Jag hinner mellan ett par sovintervaller googla allt som kan hända och allt det kan vara. Ovissheten skrämmer mig. Alex försöker trösta med vidoersamtal på honom och Ralph, men han bryter själv ihop. Och även om jag vet att Ralph har det bra hos honom, blir jag rädd av att höra Alex så förtvivlad.

Tankar om att jag inte ska få träffa min familj igen är oundvikliga även om jag vet att jag är under övervakning och på bästa möjliga plats om det skulle vara något allvarligt. Även om jag inte tror att jag ska dö, så är tankarna där. Tänk om det är något fel på hjärnan, tänk om det är en blodpropp och jag kommer få men för livet eller komma hem och inte vara en fullständig mamma åt Ralph.

Läkarna är otroligt fina och är alla inne flera gånger för att kolla till och trösta mig. Man är väldigt mån om att jag ska återförenas med min son och uppmuntrar till många videosamtal tills jag kommer hem. Ena samtalet fick t o m en läkare vara med på och en annan höll min han och torkade mina tårar när katastroftankarna var som värst. Jag blir prioriterad i kön till MR.

Efter magnetröntgen av hjärnan kan läkarna utesluta blodpropp, vilket just nu är det viktigaste. Man fortsätter oxå utesluta huvudvärk kopplat till förlossningen, typ Spinal huvudvärk från ryggbedövning som många av er skrev om. Det är heller inte migrän eller andra typer av ”vanliga” sjukdommar då mina symptom inte stämmer in på något. Om jag ska självdiagnotiserna mig så är det Hortons Huvudvärk men jag ber till gud att det INTE är så och att läkaren har rätt. Han säger att det är ovanligt bland kvinnor och jag har inte ännu haft känsla av att jag vill ”peta ut ögat med en gaffel”… vilket tydligen är en vanlig känsla i något som även kallas Suicide headache.

24h senare blir jag hemskickad. Farliga sjukdommar uteslutna men inget som fastställt huvudvärken, vilket förbryllar läkarna. Jag blir således svår att medicinera men får starka smärtstillande jag ska ta kontinuerligt i hopp om att värken släpper av sig själv. Om det inte avtar, vilket det inte har gjort ännu, så ska jag återkomma för vidare utredning. Viktigast nu va att jag kom hem till min familj och min nyfödde son. På parkering, precis en vecka efter att vi lämnat BB, står min lilla fina familj och väntar på mig. Det kramades hårt och tårarna rann. Livet alltså, så skört.

Vi packade bilen och drog till landet för att bara mysa några dagar. Håller tummarna för att jag snart är bättre. Tack för alla fina meddelanden och krya-på-hälsningar.

3 reaktioner på ”24 TIMMAR IFRÅN MIN FAMILJ JAG INTE VILL UPPLEVA IGEN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.