11 VECKOR – FÖRSTA TIDEN SOM MAMMA

11 veckor har passerat. Mitt i bebisbubblan. 11 veckor låter som ingen tid alls men känns som hela livet. Och likväl som det är megakonstigt att kalla mig själv för ”mamma”, så är det självklart att jag är det.

Ni har hört min förlossningsberättelse, där efter låg vi kvar på BB i 3 dagar för återhämtning efter snitt och för att Ralph skulle hittat tillbaka till sin vikt som han tappade första dygnet. Minns knappt tiden mer än att vi tittade på vårt barn och grät. Sista kvällen låg vi alla i sängen, kollade på film och hade beställt Hamburgare och Ben &Jerry. Surrealistiskt. Om det va toppen, så va botten när jag skulle upp å gå mina första steg efter OP och då blödde igenom när sköterskan skulle byta min blöja…. samtidigt som jag kaskadspyr från morfinet. Accepterade läget och njöt lite extra av första duschen. Snittet gjorde inte ont alls, men klart att jag va stel och försiktig efter förlossningen. Kroppen är otrolig. Tror jag sov 3h på 3 dagar. (Kan berätta mer om snittet och kroppen i ett annat inlägg men har gjort NOLL ont.) Hur sjukt är inte det?

CHECKAR UT FRÅN BB
Sen fick vi åka hem. Joanna plockade upp oss på BB och det va första mötet med Moster Swica. När vi kom hem sken Mars-solen och vi lät oss inte vänta med att puffa ut vagnen på Råsundavägen och ner till vår lokala kötthandlare för att handla allt man vill ha på en charkbricka. Har ni sett malligare päron? Sen korka vi upp rödvinet och satt hemma som två ljus i soffan och undra va sjutton detta va nu. Bredvid oss låg en bebis och gruffa som ett vårtsvin. Overkligt. Vi kunde knappt hålla oss att få ta ut honom till Sandhamn.

BLIR AKUT INLAGD PÅ NEUROLOGISKA
Veckorna går, de tre första är ganska omtumlande eftersom jag är sjuk. Nu i efterhand diagnostiserad med Hortons. Ni får googla på det. Vidrigt, och förstörde absolut bubblan till viss del. Dagar är magiska men så fort kvällen smyger sig på så kryper huvudvärken fram. Nätterna är ett rent helvete. Inte pga barnet utan pga det som även beskrivs som Suicide Headache. Jag åker in på akuten efter 9 dagar, blir inlagd, får röntga hjärnan, göra 100 testar, träffa 14 läkare… Det är en vidrig tid i oro, smärta och dödsångest som nybliven mamma och ingen kunde då säga vad det var. Men den absolut värsta smärtan var att vara utan Ralph och tankarna om vad som skulle kunna hända om det skulle sluta illa. Skrev om tiden i från familjen här.

RÄDSLAN ÖVER ATT VARA EN INKOMPLETT MAMMA
Jag får komma hem men huvudvärken fortsätter i totalt 21 dagar. Och även om jag nu har sprutor som kan bromsa ett anfall så är det fortfarande 3 anfall per natt. Fy-f-n. Jag är så otroligt trött, less och rädd för att jag ska vara inkomplett mamma. Alex är ett otroligt stöd och vi klarar denna tiden ihop. Jag blir ompysslad och uppvaktad av mina vänner som kommer med blommor och presenter när jag är som mest ledsen. Efter 3 veckor försvinner huvudvärken och jag känner att jag kan få vara mamma så som det ska vara. Ralph är igenom allt detta världens snällaste bebis och gör inget svårt för oss.


RALPHS FÖRSTA TID OCH RUTINER
Han sover mest, blir nöjd av att få mat och kärlek. Han vaknar klockan tre på natten tar flaskan och sover till morgonen. Vi brukar mata honom kl.23, 03 och 06 och det mönstret håller än idag. I början gick jag ut och la mig på soffan efter 3-målet bara för att jag inte ville väcka Alex, men idag så ger han inte ifrån sig mer än ett litet gny och somnar sedan om innan maten är slut. Hela familjen sover tillsammans, Ralph i ett babynest om han inte sover på mitt bröst. (Herregud va mysigt det är). Och den där rädslan som bitit i mig så hårt innan han kom, om att han skulle sluta andas på natten, var som bort blåst.

Jag skulle kunna sammanfatta det som att han är en ren dröm fram till mellan 17-19 på kvällen. Då går det en gnällrunda tills pappan kommer hem. Inte skrik, bara gnäll och allmänt missnöjd. Det är bara att acceptera. Tror han känner av att vi är mitt i en flytt, renoverar och flänger mellan lägenheter. Vi bor just nu litet och stökigt, jag gnäller nog minst lika mycket som han. Han vill ha närhet och ännu mer närhet.

MYCKET LÄTTARE ÄN FÖRVÄNTAT
Jag älskar att vara Ralphs mamma. Livet som mamma är så mycket roligare, häftigare och lättare än jag kunde föreställa mig. Men j-vlar vad man älskar! Det om något hade jag absolut inte ens kunnat försöka förstå innan. Allt annat ger sig naturligt. Jag är imponerad över mitt tålamod och hur kroppen, hjärnan, magkänslan och hjärnan över en natt kopplar om till Mamma. Jag är inte så intresserad av hur andra gör. Lyssnar inte på råd jag inte bett om och googlar inga familjeforum- han verkar vara en glad och nöjd bebis ändå. I got this. Och vet jag inte, så frågar jag en Barnmorska eller en vän jag tycker är vettig. Det skär såklart genom hela hjärtat när han gråter och jag inte kan trösta honom på en sekund, då omfamnar jag honom med allt jag har. En mekanism bebis och mamma är inställda på. Det är allt jag kan göra. Få honom att känna sig trygg, älskad och mätt. Och det är han. Jäkla lilla människa alltså, komma här och stjäla hela showen! Kolla min familj här liksom, hur söta?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.