Svårt att inte återberätta detta utan att ögonen tårar sig och halsen blir trång. Den finaste, absolut häftigaste stunden jag upplevt i hela mitt liv. Så orimligt mycket mer känslosamt än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Minns inte exakt vilken tid vi rullar in, tror det är strax efter 13.30. Min säng slår upp dörrarna till operationssalen och där inne är det ljust, operationssals ljust. Sköterskor och läkare som just städat undan från en tidigare förlossning. Musik i högtalarna. Jag ligger still och tittar upp i taket. Funderar på om jag är nervös eller rädd? Om några minuter har jag min son i famnen men tiden står ändå på något sätt still. Saker händer runt om mig men jag är inkapslad i en liten bubbla. Jag är förväntansfull och lugn. Hur kan jag vara så lugn? Tittar på Alex som sitter bakom mig med sin hand i min. Fullt munderad i ljusblå skyddskläder och mask över ansiktet. Hans ögon är lyckliga, eller kanske lite nervösa? Glansiga. Hur sjukt är detta för honom egentligen?

Alla läkare och sköterskor i rummet presentera sig själva. Jag börjar skratta när jag hör Alex säga ”Alexander, pojkvän” som om han är på upprop. Jag får dropp i armen och en spruta i ryggen jag knappt känner av. Man nyper mig hårt i magen med en tång för att se om bedövningen börjat verka. Det har den. Utan att jag hinner känna efter sitter även katetern i. Allt går fort. Inte heller den känns något. Nu åker skynket upp. Sköterskan berättar lite skämtsamt att hon själv svimmat första gången hon va med på ett Kejsarsnitt. -Det ska vi undvika idag, säger hon och lägger handa på Alex. –Hur mår blivande pappan? Vill han ha lite saft?

Man berättar igen att jag inte kommer känna smärta men att jag kommer känna att man buffar och bökar nere i magen. Inget kommer göra ont. -Det är ingen fara, svarar jag samtidigt som jag upptäcker att jag kan se mig själv i spegelbilden i lampan. Borde jag säga till? Läkaren börjar tvätta och fixa till min mage. Jag blundar, ljudet tonar ut. Där ligger jag helt naken med fiffin i vädret. Hej hej. Sköterskorna kollar så att jag må bra. Känner mig förlamad från magen och ner. Jag mår illa. Lågt blodtryck. Har en alldeles egen sköterska som sitter och bara sprutar in nån form av socker för att stabilisera blodtryck och minska illamåendet. Andas. Jag ber om mer socker. Vill inte må illa.

Nu tänder dem operationslampan. Spegelbilden av mig själv försvinner och jag tyder av snacket mellan läkarna att det är dags. Alex hårt i min hand. Fotar du? Jag slänger en blick upp mot honom. Nej, det gör han inte. En sjuksköterska utbrister- ”Nej denna kan vi inte ha. byt!” Jag förstår först inte vad hon menar men sen hör jag ”… I need some hot stuff baby this evening… ” Skrattar igen. Jag tycker visst han kan komma ut till Hot Stuff – Baby Ralph, coming in hot!

Läkarna hade förberett oss på att när man hör sugen ta upp fostervatten är snittet klart och man är redo att dra ut barnet. Nu är vi så så nära. Själva förlossningen tar bara nån minut. -Huvudet är ute! Jag lyssnar efter bebisens skrik men allt jag hör är Alex som brister i hulk-gråt. Jag tittar upp mot honom igen utan att fösöka missa en enda sekund av vad som händer bakom skynket. Han gråter så tårarna sprutar och sitter med bägge händerna i ansiktet. En sköterska som tröstar honom och sen har ni mig som säger – Hallå älskling, håll mig i handen… Och där brister det för mig med. Innan jag vet ordet av så ligger en liten kropp på mitt bröst och över halsen. Så, varm, mjuk och len. Han skriker, vi gråter. Hans små händer famlar mot min mun. Detta är det absolut häftigaste jag någonsin varit med hon. Jag har aldrig känt mig lyckligare än just den stunden. Mina händer skakar. Jag gråter och skrattar på samma gång.

–Han är så fin. helt perfekt. Är han våran? Alex upprepar sig flera gånger. Känsloruset. Glädjen. Jag kan knappt andas. Alex klipper navelsträngen och medan jag ska sys ihop försvinner Alex och sköterskorna bort till rummet bredvid. Jag hör dem hela tiden och allt går så fort. Jag trasslar ur mig ut alla sladdar för att själv torka mina tårarna. – 3690 gram, 52cm! Vilken perfekt liten grabb! Sköterskorna lyfter över mig till en annan säng. Vi är klara, vilka proffs.

Ralph är tillbaka på mitt bröst. Nu rullar vi bort till Uppvak där vi alla tre ska vara tills min bedövning har släppt. Det går fort. Kroppen så full av endorfiner och adrenalin att jag nästan skriker. -Kolla, jag kan röra på tårna! Ralph nafsar efter bröstet. Vad är det för nån liten krabat som klamrar sig fast på mig? Jag sprängs av känslor. Alex är i nån form av chock. Vad är det vi just varit med om? Är detta vårt barn? – Hur fin är han? säger Alex säkert 20 gånger. Vi är föräldrar och han är vår.

BB DANDERYD
Följande 3 dagarna ligger vi på Avdeling 17 på Danderyd. Vi blir så otroligt fint omhändertagna av alla barnmorskor. All kärlek och cred till dem. Jag är uppe och går efter bara nån timma. Spyr i en påse samtidigt som en sköterska byter min blöja. Reflekterar knappt över det. Vårt barn ligger med slutna ögon i vagnen av plast och andas högt genom den lilla knappnosen. Vi äter ostmackor och spenderar alla vakna timmar av att bara titta på Ralph. Tror jag sov 3h på 3 dygn. Kan. Inte. Sluta. Titta.

Var 3de timma matar vi honom med 10ml ersättning ur en liten kopp. Barnmorskorna är inne och kollar till oss hela tiden. Det är Corona och vi får inte lämna rummet. Det gör inget. Jag vill ändå bara titta på mitt barn. Han går ner ganska mycket i vikt första tiden så vi får stanna en natt extra tills vi kan se att han äter och går upp i vikt som han ska. Det gör han och vi kan åka hem. Sjukaste känslan någonsin att lämna BB med ett barn. Ja vi gråter hela tiden. Avslutningsvis vill jag säga att detta var en så otroligt fin upplevelse och vi fick bästa möjliga vård av alla BMs på BB. Tack, när gör vi det igen?!